Islandshästen är en populär hästras som passar alla i familjen. Den är modig, stark, hållbar och en utmärkt ridhäst som går att lita på. Det spelar ingen roll om man vill rida på fritiden eller tävla – islandshästen kan passa alla syften, det finns en individ för alla men man ska ta med i beräkningen att den tar lite längre tid att träna än andra raser eftersom den utvecklas långsammare. Dock så är det ingen brådska då ens nya familjemedlem kan bli riktigt gammal – den äldsta islandshästen blev 57 år.
Idag så är islandshästen både en omtyckt ridhäst och arbetshäst såväl på Island som annorstädes. Dock så var denna häst länge det säkraste transportmedlet på ön; skulle man ta sig till grannbyn, marknaden eller kyrkan så var det långt in på 1900-talet oftast smidigare att ta hästen än bilen. Även när det gällde leveranser och frakt så var hästen att föredra.
Då vikingarna för mer än ett tusen år sedan bosatte sig på Island så tog de med sig hästar, troligen vildhästar. De människor som kom från de brittiska öarna tog med sig keltiska ponnyer och från både Irland och Skandinavien så flyttade människor tillsammans med sina hästar till Island. Hästarna släpptes ofta lösa, de vandrade runt som de ville och följde betestillgången varför de olika raserna blandades vilket gav dagens islandshäst. Redan på 1000-talet så arbetade människan hårt på avelsarbetet och denna hästras var mycket populär då den var ridbar. Ett sätt att avla var att blanda in orientaliskt blod men det fick negativa konsekvenser varför d
et snart upphörde. Som ett resultat så förbjöd Alltinget (parlamentet) import av häst till ön – ingen häst, oavsett varifrån den kom, fick tas med till ön. En liten häst med en spännande historia.
Att Alltinget satte de hårda reglerna har lett till att islandshästen idag är en väldigt frisk och ren ras. Idag så får en häst som lämnar Island aldrig mer återvända. Det mest kända uppfödningsområdet för islandshästen heter Skagafjördur och här började man att bedriva avel redan år 1879.
Till Sverige så importerades de första islandshästarna i slutet av 1800-talet och blev genast omtyckt för sin uthållighet och storlek. År 1910 så importerades 350 hästar vilka såldes vidare till småbönder som använde dem i jordbruket. Dock så dröjde det ända till slutet av 1960-talet innan den första islandshästen av ridhästtyp importerades. Den importen blev ingen succé då man inte förstod dess unikhet, bland annat de fem gångarter som den besitter; ingen kunde vid denna tid rida tölt och pass, de enda gångarter man kände till var skritt, trav och galopp. En annan anledning var att de var ovana vid människor då de främst levat i flock och utan mänskligt hantering. Det gick så långt att man föreslog att hästrasen skulle förbjudas men en man vid namn Göran Häggberg såg istället till att ta hit isländska ryttare som kunde tämja och rida hästarna samt lära svenskarna hur de fungerar.